Staten ska ta risker, inte planera!

David Nordfors

Regeringen inser att det är viktigt att få ut brandbredd i stugorna – det är en rättvisefråga att alla ska ha bandbredd. Utredarna får i uppdrag att kolla hur det kan göras. De säger att utvecklingen går fort och att det inte alltid går att förutsäga den. Därför kan inte staten bestämma hur infrastrukturlösningen ska se ut. Staten bör stimulera fram de marknadslösningar som är bäst för folket i stugorna.

Utredningen tycker att staten ska ordna »god tillgång till ledning och kanalisation, öppen för alla operatörer», »konkurrens på de flesta av de olika förädlingsstegen» och »hög regional täckningsgrad». En fri konkurrensutsatt marknad för bredband till hela befolkningen – låter toppen.

Regeringens utredare har blivit bättre på IT-politik. Det kan man se på infrastrukturutredningen. Stat och myndigheter har fram till nu försökt styra från baksätet med »alla skall»-beslut som ganska snabbt blivit inaktuella. Men det känns nu som att Sverige rör sig mot mer innovation, utveckling och mångfald istället för samordning och centralisering. Det är bra, det ska vara mer »den som vill»-strategier.

Infrastrukturutredningen har lyssnat på en rad ledande experter och »den som vill»-linjen har fått större utrymme än tidigare. Man föreslår ett slags statligt verk för nät och kanalisation som bland annat ska se till att befintliga statliga nätverk och kabelutrymmen blir tillgängliga för kommersiella operatörer. Så ska en fri marknad stimuleras!

Hoppsan – det blev visst en »alla skall»-lösning ändå: Ett statligt verk som för talan för »alla» – inrättat uppifrån och med givna direktiv. Regeringen rekommenderas verka för att lägga ner nätverk av tomma rör för den fria marknadens framtida behov. Och man ska göra en samlad bedömning av vilken utbildning som behövs i Sverige för IP-tekniker. Inte för att något av detta är fel idag, men det är på fel beslutsnivå. Varför ska regeringen besluta om sådana saker? Det verkar bättre att hitta mekanismer som hjälper folk att gå till handling på eget mandat och där individernas personliga intressen ger spontan samordning i samhället.

Backa tillbaka till problemet: Idag saknas kommersiellt underlag för att bygga bredband framförallt i glesbygden. Staten föreslår ett verk som ska ge direktiv åt en fri marknad så att de sociala målen uppnås, bland annat genom att stimulera kommuner och offentliga aktörer att dra rör, inventera vilken internetkunskap som behövs och andra myndighetsliknande åtgärder. Det kommer tyvärr inte att fungera. Förklaringen är enkel. Vi vet inte vad som är den bästa kombinationen av teknisk och social lösning. Vi kan inte tala om för innovatörerna hur de ska vara innovativa. I ett innovationssamhälle uppstår behovet samtidigt som tekniken och affärsidén.

Det behövs affärsidéer som löser glesbygdens infrastrukturproblem. Staten kan stimulera utveckling av den nödvändiga tekniken och affärsidéerna genom att subventionera risken för investerarna. Att subventionera vissa nätverkslösningar kommer att odla fram infrastrukturlösningar som blir beroende av fortsatt offentligt stöd, även på en fri marknad.

Staten kan göra så här istället: ta pengar från försäljningen av Telia och inrätta Bredbandsfonden. Den går in i riskkapitalfonder som satsar på infrastrukturteknik. I de riskkapitalfonder som går dåligt förlorar både de privata investerarna och Bredbandsfonden sina pengar. I de fonder som går bra får de privata investerarna köpa ut Bredbandsfonden för samma belopp som den gick in med. Om Bredbandsfonden går in med hälften av pengarna i en riskkapitalfond, då har den subventionerat hälften av risken för de övriga aktörerna. Det räcker med att några olika nystartade företag lyckas ta fram lönsamma paket av teknik och affärsidé för att få igång glesbygdslösningarna.

Modellen har prövats förr – den har bland annat förvandlat Israel till en av världens ledande nationer för högteknologiska företagare och riskkapitalister.
 
 

Copyright Datateknik 3.0