Historien om hur skogsnäringen fasade för intelligens

David Nordfors

  Sedan IT blev en samhällsföreteelse har folk frågat sig om den leder till större eller mindre frihet. Svaret är att det beror på hur det används. Översatt till informationsspråk motsvarar frihet öppna system, informationstolerans och optimal användning av individuella egenskaper hos I/O. Trä och byggindustri är ett bra exempel.
  För två år sedan bestämde sig regeringen för ett nyskapande skogsindustriellt forskningsprogram på ett par hundra miljoner kronor. Vi var några som arbetade med idéer för att få igång diskussioner med högskolor och industrier.
  IT fick en central roll i tankegångarna. Skog har ett stort informationsinnehåll med individuella egenskaper hos varje träd. Sedan industrialismens tidiga dagar har vi sågat ner träd, gjort plankor av delar som passar in i sågmaskinerna och förvandlat resten -- den informationsmängd som inte passar in i de industriella gränssnitten för virke -- till flis. Informationsmängden »flis» är input i många processer, den kan exempelvis brännas eller malas ner och blandas med lim för att förädlas till spånskivor. Industrisamhället har utvecklat maskiner för skog och skogen har anpassats till maskinerna. »Bra» skog har små variationer i informationen, den har raka furor i välordnade rader som passar sågar och avverkningsmaskiner.
  Träindustrin använder korta adresslängder. Systemet hanterar välbestämda sortiment av standardiserade produkter som beställs från lager och levereras till andra företag, exempelvis byggare av nyckelfärdiga småhus eller tillverkare av monteringsfärdiga fönster. På några industriella årtionden växte nya industrier kring befintliga industrier till en infrastruktur som kan skaffa fram nya hus åt halva landets befolkning på några år men som inte kan hantera icke-standardiserade byggkomponenter.
  I slutändan, långt borta från utformningen av det industriella gränssnittet och maskinerna, finns konsumenterna som köper produkterna för att leva med dem. Och som i många fall hellre skulle leva med trähus från sekelskiftet där snickarna gjort fönster och skåp på platsen. Trots ett halvt decenniums intensiv utveckling står sig industriell nyproduktion slätt mot gamla hus på konsumentmarknaden.
  Förr i tiden hade trätillverkningen mindre bandbredd men större informationstolerans. Man letade efter träd med speciella egenskaper som passade produkten. En böjd gren blev ett bra yxskaft. Virke med mycket kåda gav fönstervirke. Luddig individuellt unik information passar inte in i det industriella systemet. Den industriella lösningen på ruttnande fönsterbågar är forskning kring impregnering av standardvirke. Eller kanske sätt att mala flis till gröt, blanda in tillsatser och formpressa bra fönsterbågar.
  Vi ville istället ha forskning kring hur IT kan användas för att utgå ifrån träets individuella unika information och styra sortering och maskinell bearbetning utifrån denna. IT borde kunna göra individuella lösningar möjliga i storskaliga system. Man kan bygga maskiner som håller reda på eller hämtar hem yxskaft i höginformativ blandskog på beställning av hantverkare som jobbar direkt med slutkunden. Man kan tillverka designade produkter i kortare serier, eller serier av produkter med individuell variation. Designers och konsthantverkare kan till kostnader som inte överstiger industriell storskalig produktion smycka enskilda trappuppgångar i större hus med specialdesignad inredning tillverkad i korta serier. Smarta handverktyg och bra information om tillgängliga byggmaterial på marknaden gör det möjligt att designa boendet på plats.
  Men vi glömde skrönan om arkivarierna som skulle rensa i arkivet och som tog en kopia av det som slängdes för att allt skulle gå rätt till. Regeringen tyckte att förnyelse av skogsnäringen var viktig och sköt in mycket pengar.
  Eftersom det fanns mycket pengar var det viktigt för byråkraterna att allt gick rätt till. Man samlade representanter från industri och högskolor för att diskutera vilken nyskapande forskning som var bäst att satsa på. Men skogsägarna ville inte tala om friväxande blandskog i sågverkens närvaro. Sågverken tänkte inte tala om individuellt sågat virke inför byggföretagen. Och så vidare. Idéerna om individuell anpassning, kortare tillverkningsserier och ökat estetiskt innehåll ansågs flummiga. Det är vare sig artigt eller konstruktivt att be den existerande strukturen avskaffa sig själv.
  Människor inom forskning och utveckling vid universitet och företag borde tillsammans med konstnärer och hantverkare experimentera med nya uppfinningar och arbetsmetoder. IT gör det möjligt att föra in mer estetik, hantverk och kultur i industriell tillverkning. Hittills har den bollen inte fångats upp i forskningsprogrammet trots att byråkraterna vikt undan resurser. Vem fångar bollen? Kanske måste det gå genom personliga nätverk istället för etablerade beslutsvägar.
  David Nordfors är forskningsansvarig
  på KK-stiftelsen
 

Copyright Datateknik

Prenumerera!